Orméus

Jag är trött, som fan. Riktigt trött, båda i själ och kropp så att säga. Även om jag faktiskt vågar misstänka att den kropsliga tröttheten kan ha uppstått ur en lite för stor whiskey... (Tack för tippset Carro, det hjälpte!)
Men jag skriver för lite här, tyvärr.  Men återigen, jag har ju ingetnting att skriva om tycker jag, och det jag har vill jag inte sätta på pränt, ett problem minst sagt!

Egentligen skriver jag det här bara för att ha någonting att göra, och för att det finns folk jag vill tacka, så då kan jag lika gärna göra det.
Caroline och Johanna, tack som fan för att ni finns. Words alone can not describe this.
Men på allvar, jag är väldigt tacksam för att få känna er.
Och Angelica, för att du antagligen helt omedvetet gav mig väldigt mycket distans till saker och ting, och för att du är du.
Och så förståss alla ni andra, ni i klassen, återigen för att ni är ni. Men inte att förglöma, "mitt" RauD, alla ni, ni är guld.

Jag känner att det här blev larvigt sentimentalt, och det ber jag om ursäkt för, jag gillar inte sånt egentligen, så jag ber om ursäkt.

Eder tillgivine.